Etikettarkiv: Aftonbladet

Priset för politiker (varken svart eller vitt)

Som vanligt när drevet gläfser som värst är det svårt att hävda gråskalorna. Allting blir liksom svart eller vitt. Men när det gäller jakten på Sofia Arkelsten (m) så borde fler försvara de gråa nyanserna. Till exempel borde någon få sparken efter att ha godkänt publicering av smygtagna genom-fönstret-bilder på ”en gråtande Arkelsten”.

Jag tycker inte att riksdagsledamöter ska hålla sig hemma. Och så liten resbudget har de trots allt inte (Lena Melin går igenom det här). Men visst kan det vara värt att diskutera de tyckare – till exempel NA – som kräver mer resurser för studieresor till riksdagsledamöterna (även om jag nog tycker att det ska ställas rätt tuffa krav på när man får resor betalda av skattebetalarna). Jag tycker inte heller att riksdagsledamöter – eller andra politiker – ska tacka nej till alla resor som någon annan betalar. Att delta i ett seminarium tycker jag är okej, och att någon då betalar resan är också okej. Men självklart borde man inte låta sig bli bjuden på allt annat runtomkring. Och självklart betalar man om man får låna en bil av ett bilföretag.

Jag brukar ofta tycka att Widar Andersson har en poäng, men när han skriver att ”fler borde göra som Arkelsten” så tar han i så att gråskalorna helt försvinner. Dessutom har han ju fel: Arkelsten tänker inte lämna uppdragen i bolagsstyrelser, vilket är betydligt mer allvarligt eftersom statsminister Reinfeldt hävdat att hon ska det. Jag tycker inte att politiker ska sluta sig eller undvika andra uppdrag. Så länge som man redovisar influenser, uppdrag och annat så tycker jag att gränserna ska vara generöst satta.

Men det är ju just här det blir ett problem, precis som Aftonbladet skriver. Moderaterna vägrar ju nämligen konsekvent redovisa  bidrag och sådan påverkan.

Och när man lägger samman Bildt som haft uppdrag och kopplingar till de mest skumma sammanhang, över 80 miljoner i hemliga bidrag till Moderaterna och en partisekreterare som inte kan förstå när hon – som riksdagsledamot – låter sig bli ett PR-redskap för ett företag som på väldigt många sätt är ett problem för miljön i världen. Det är då det blir allvarligt. Men då borde drevet sätta iväg efter Reinfeldt eller Bildt. Och det är väl det Moderaterna inser, och därför de skickar fram gerillatyckarna för att kasta dynga och avleda uppmärksamheten. Som MUFaren och riksdagsledamoten Hanif Bali till exempel, som ljuger hejvilt. Allt för att försvara sin partisekreterare.

Men smygtagna foton genom fönstren borde de låta bli. Att vara politiker innebär offentlighet och på många sätt betalar man ett högt pris för ledande uppdrag. Men riktigt så högt borde inte priset vara för den som vill ägna sig åt politiska uppdrag. Respekt, värdighet och integritet har man rätt till även om man är partisekreterare för Moderaterna.

Hey, hey, Stoopid!

Herman Lindqvist är inte historiker, så mycket vet vi. Men är han dessutom korkad? Hans inlägg i Aftonbladet i söndags var osedvanligt dumt, men värst var hans personangrepp på Murad Artin: ”de flesta infödda örebroare en annan känsla för Sveriges och Örebro stads historia än Murad Artin, som kom som armenisk flykting från Irak och kanske inte är riktigt insatt i sitt nya hemlands historia.”

Angreppet är antingen otäckt eller korkat. John Johansson har påpekat att Herman Lindqvist faktiskt bara bott 7 år i Sverige av sina 66 år i livet. Murad Artin har alltså bott längre i Sverige än icke-historikern Herman. Så hur tänkte Herman? Om han tänkte att hans svenska ursprung gav honom mer ”känsla för Sverige” än Murad är det ju faktiskt otäckt rastänkande. Men förhoppningsvis tänkte han inte. Förhoppningsvis blev det bara fel: att han inte tänkte på att han kanske inte är rätt person att angripa någon för att ha bott ”för kort tid i Sverige”.

Murad Artins svar i Aftonbladet är faktiskt jätteroligt. Ta bara det här citatet: ”Bara det faktum att Bernadottejubileets kampanjledning valt att knyta Herman Lindqvist till arrangemangen, säger en hel del. Det är inte historiekunskap man i första hand vill förmedla, utan glättiga rojalistiska hyllningar.”

När media hjälper (och stjälper) mördare

Igår häktades den man som gripits misstänkt för mordet på Linda Chen i Dalarna. Jag brukar inte läsa kriminalnotiser så noga men hajade till eftersom jag kände igen den gripne från en artikel i Aftonbladet (som jag såg på tåget – jag köper ytterst sällan skandalpress – nog med ursäkter nu…). För någon vecka sedan grät nämligen den mördade Linda Chens sambo ut i Aftonbladet: ”Leif  GW Persson anklagar mig för mordet på min fästmö” utropade Aftonbladet på löpet och skrev en artikel om hur synd det var om mannen. Innan hade tydligen DalaDemokraten nappat på betet. En vecka senare försöker Aftonbladet låtsas som att de gjort en gärning genom att utropa ”Lurad i fälla – av GW Persson”. Och visst gjorde nog GW en insats, men Aftonbladet var bara – än en gång – en nyttig idiot som gick en misstänkt mördares ärenden. Och det har ju, som GW påpekar, hänt förr.

Det finns faktiskt skäl till att vara återhållsam (anställda på kvällstidningar får kanske slå upp det ordet) med publiceringar när det gäller mordfall. Och det finns rätt många skäl till att de etiska reglerna för press, TV och radio innehåller rätt mycket skrivet om att respektera integriteten att vara försiktig med namnpublicering och liknande, i detta fall av två skäl: 1/ i de flesta fallen är det faktiskt en nära anhörig som är mördaren (och det är inte ovanligt att de försöker använda media för att komma undan) och 2/ media borde veta bättre (att en känslomässigt starkt påverkad anhörig vill ”tala ut” gör inte att medias ansvar minskar). Men somliga lär sig liksom aldrig.

Om Mhedi Ghezali och domar utan rättegång

Mhedi Ghezali har än en gång gripits, misstänkt för ”terrorbrott”. Så långt verkar det inte finnas några frågetecken. Men sedan hopar sig frågetecknen. Medier, medborgare liksom ledande moderata politiker kastar ur sig allmäna misstankar om att han nog kanske inte var ”oskyldig förra gången”. Om det vet vi inget om, vare sig denna eller förra gången. Problemet förra gången – liksom denna – är nämligen att saken inte prövats i domstol. Och att misstankar ska prövas i domstol är en rätt grundläggande rättighet, oavsett vad moderata politiker tror om skuld/oskuld.

Låt oss vänta och se om det begåtts något brott – att man gripits två gånger är nämligen inte bevis i sig. Och som Jan Guillou skrev i Aftonbladet igår: ”Mehdi Ghezali tycks ha utvecklat ett starkt politiskt intresse för islamistisk aktivism. Det tror jag skulle ha drabbat de flesta av oss om vi suttit i ett koncentrationsläger för misstänkta islamistiska terrorister. Man kan tycka vad man vill om sådana politiska böjelser. Men för det första är det lagligt, för det andra gör det en inte till terrorist, eller ens ”terrorsvensk”. En terrorist kvalificerar sig för den brottsstämpeln genom helt andra gärningar än att resa till att talibanbehärskat område i Pakistan.”